Feminism och teater över gränser
Kategori: Allmänt
Igår satt jag på ett seminiarim på universitetet som handlade om texter om postkolonial feminism. Vi diskuterade två viktiga indiska feminister, Chandra Talpade Mohanty och Gayatri Chakravorty som brukar placeras in i de postkoloniala feministiska fältet. Deras teorier och kritik handlar mycket om att feminismen domineras av vita, medelklass kvinnor i väst och att feminister i andra och tredje världen inte har samma möjligheter att komma till tals i den globala feministiska debatten. Under seminariet uppkom frågan om: Är forskaren/författarens erfarenheter och position relevant för vad den skriver om och kommer fram till? För mig är frågan absurd. Från ett feministiskt perspektiv finns det bara ett självklart svar på den fråga:
Klart som fan.
Och då tänkte jag på Livet, bitch? och att samma fråga borde ställas ur ett konstnärligt perspektiv. Och att den svenska teaterfeminismen har samma problem som den globala feminismen. Det finns många kloka, produktiva och drivna och kvinnor. Men det flesta är vita och medleklass. Även jag. Och att det får konsekvenser för konsten vi producerar liksom Spivak och Mohanty använder sina erfarenheter av att inte vara vita.
Sen började seminariet glida iväg till diskussioner om att Spivak och Mohanty är båda högt uppsatta forskare och även om de inte är vita så tillhör de inte precis en förtryckt klass och kan de i så fall verkligen tala för förtryckta kvinnor? Där någonstans började jag och flera andra feminister bli irriterade. Antagligen för för att kritiken kom från någon som inte såg sig som en del av den feministiska rörelsen på samma sätt som vi gör och för att han (det var ju såklart en man) sa det som att han hade kommit på det själv när det är något som vi feminister tänker på hela tiden. Jag kände bara "kom inte här och säg till mig att det är problematiskt att som vit, medelklassfeminist tala för andra kvinnor när hela mitt liv går ut på att hitta en väg att ta det ansvar en priviligerad position innebär på ett bra sätt" Jag vet att det är problematiskt. Men jag måste göra det ändå. För det handlar om ansvar och systerskap.
Mohanty skriver: Systerskap kan inte grundas enbart på genus; det måste skapas i en konkret, historisk och politisk praktik och analys.
Och då tänkte jag på Livet, bitch? igen. Att det på något sätt är det vi vill uppnå. En konket, historisk politisk praktik. Grundat på ananlysen att vi inte bara är tjejer, vi har olika klass, etnicitet, utseende, utbildning, kultur, religon, ålder och så vidare. Men målet är att använda oss av dessa gränser, kategoriseringar, begränsningar och positioner för att nå ett mål som har ett syfte att komma förbi dessa och uppnå systerskap.
Och jag ska vara ärlig. Det är ingen slump att vår ensamble ser ut som det gör. Vi valde medvetet bort alla svenne som sökte (obs! ni var grymma, det var inte därför) utan för att vi tror på att representation har betydelse, även på teatern. Jag och Johanna hade redan fyllt kvoten. För ska man spela teater för unga, speciellt i en stad som Södertälje är det ännu viktigare att man tänker på sånt här. För om teatern och feminismen fortsätter att reproducera ett vitt medelklassperspektiv kan vi lika gärna gå och lägga oss. Det är redan gjort.
//Grete
Klart som fan.
Och då tänkte jag på Livet, bitch? och att samma fråga borde ställas ur ett konstnärligt perspektiv. Och att den svenska teaterfeminismen har samma problem som den globala feminismen. Det finns många kloka, produktiva och drivna och kvinnor. Men det flesta är vita och medleklass. Även jag. Och att det får konsekvenser för konsten vi producerar liksom Spivak och Mohanty använder sina erfarenheter av att inte vara vita.
Sen började seminariet glida iväg till diskussioner om att Spivak och Mohanty är båda högt uppsatta forskare och även om de inte är vita så tillhör de inte precis en förtryckt klass och kan de i så fall verkligen tala för förtryckta kvinnor? Där någonstans började jag och flera andra feminister bli irriterade. Antagligen för för att kritiken kom från någon som inte såg sig som en del av den feministiska rörelsen på samma sätt som vi gör och för att han (det var ju såklart en man) sa det som att han hade kommit på det själv när det är något som vi feminister tänker på hela tiden. Jag kände bara "kom inte här och säg till mig att det är problematiskt att som vit, medelklassfeminist tala för andra kvinnor när hela mitt liv går ut på att hitta en väg att ta det ansvar en priviligerad position innebär på ett bra sätt" Jag vet att det är problematiskt. Men jag måste göra det ändå. För det handlar om ansvar och systerskap.
Mohanty skriver: Systerskap kan inte grundas enbart på genus; det måste skapas i en konkret, historisk och politisk praktik och analys.
Och då tänkte jag på Livet, bitch? igen. Att det på något sätt är det vi vill uppnå. En konket, historisk politisk praktik. Grundat på ananlysen att vi inte bara är tjejer, vi har olika klass, etnicitet, utseende, utbildning, kultur, religon, ålder och så vidare. Men målet är att använda oss av dessa gränser, kategoriseringar, begränsningar och positioner för att nå ett mål som har ett syfte att komma förbi dessa och uppnå systerskap.
Och jag ska vara ärlig. Det är ingen slump att vår ensamble ser ut som det gör. Vi valde medvetet bort alla svenne som sökte (obs! ni var grymma, det var inte därför) utan för att vi tror på att representation har betydelse, även på teatern. Jag och Johanna hade redan fyllt kvoten. För ska man spela teater för unga, speciellt i en stad som Södertälje är det ännu viktigare att man tänker på sånt här. För om teatern och feminismen fortsätter att reproducera ett vitt medelklassperspektiv kan vi lika gärna gå och lägga oss. Det är redan gjort.
//Grete
