Igår satt jag på ett seminiarim på universitetet som handlade om texter om postkolonial feminism. Vi diskuterade två viktiga indiska feminister, Chandra Talpade Mohanty och Gayatri Chakravorty som brukar placeras in i de postkoloniala feministiska fältet. Deras teorier och kritik handlar mycket om att feminismen domineras av vita, medelklass kvinnor i väst och att feminister i andra och tredje världen inte har samma möjligheter att komma till tals i den globala feministiska debatten. Under seminariet uppkom frågan om: Är forskaren/författarens erfarenheter och position relevant för vad den skriver om och kommer fram till? För mig är frågan absurd. Från ett feministiskt perspektiv finns det bara ett självklart svar på den fråga:
Klart som fan.
Och då tänkte jag på Livet, bitch? och att samma fråga borde ställas ur ett konstnärligt perspektiv. Och att den svenska teaterfeminismen har samma problem som den globala feminismen. Det finns många kloka, produktiva och drivna och kvinnor. Men det flesta är vita och medleklass. Även jag. Och att det får konsekvenser för konsten vi producerar liksom Spivak och Mohanty använder sina erfarenheter av att inte vara vita.
Sen började seminariet glida iväg till diskussioner om att Spivak och Mohanty är båda högt uppsatta forskare och även om de inte är vita så tillhör de inte precis en förtryckt klass och kan de i så fall verkligen tala för förtryckta kvinnor? Där någonstans började jag och flera andra feminister bli irriterade. Antagligen för för att kritiken kom från någon som inte såg sig som en del av den feministiska rörelsen på samma sätt som vi gör och för att han (det var ju såklart en man) sa det som att han hade kommit på det själv när det är något som vi feminister tänker på hela tiden. Jag kände bara "kom inte här och säg till mig att det är problematiskt att som vit, medelklassfeminist tala för andra kvinnor när hela mitt liv går ut på att hitta en väg att ta det ansvar en priviligerad position innebär på ett bra sätt" Jag vet att det är problematiskt. Men jag måste göra det ändå. För det handlar om ansvar och systerskap.
Mohanty skriver: Systerskap kan inte grundas enbart på genus; det måste skapas i en konkret, historisk och politisk praktik och analys.
Och då tänkte jag på Livet, bitch? igen. Att det på något sätt är det vi vill uppnå. En konket, historisk politisk praktik. Grundat på ananlysen att vi inte bara är tjejer, vi har olika klass, etnicitet, utseende, utbildning, kultur, religon, ålder och så vidare. Men målet är att använda oss av dessa gränser, kategoriseringar, begränsningar och positioner för att nå ett mål som har ett syfte att komma förbi dessa och uppnå systerskap.
Och jag ska vara ärlig. Det är ingen slump att vår ensamble ser ut som det gör. Vi valde medvetet bort alla svenne som sökte (obs! ni var grymma, det var inte därför) utan för att vi tror på att representation har betydelse, även på teatern. Jag och Johanna hade redan fyllt kvoten. För ska man spela teater för unga, speciellt i en stad som Södertälje är det ännu viktigare att man tänker på sånt här. För om teatern och feminismen fortsätter att reproducera ett vitt medelklassperspektiv kan vi lika gärna gå och lägga oss. Det är redan gjort.
Vi fick höra Grete & Johannas fantastiska ideer om uppföljaren till Livet, bitch!
Sedan var det bara att gå upp på scen och improvisera! Vi fick användning av vårat nya tillskott Dennis! Det blev en hel del om PMS men mer om det i ett senare inlägg!
Igår träffades Johanna och jag på kontoret och började på nytt. Det handlade mycket om mens och att män inte fattar. Dennis kommer få representera männen. Det kan bli farligt för honom när sju kvinnor släpper fram sitt ursinne.
Måste också tacka Lola som hoppade in med tre dagars förberedelser när det visade sig att Yelda var sjuk i lunginflammation. Lola var på teatern i en uppsättning för högstadiet som hette "Sitta Kvar" så det var ett kärt återseende för mig. Hon spelade den tuffa tjejen som fick kyssa Anton Lundqvist och jag var den inte lika coola.
Jag kan inte glömma dom två tolvåriga tjejerna som kom fram efter föreställningen och gav oss en av dom bästa komplimangerna jag fått någonsin i teatersammanhang:
- Var det repeterat? - Ja, vi följer manus som vi har skrivit. - För det kändes inte så. Det kändes som om ni verkligen menade det. Förut när jag har varit på teater så har det bara kännts som dom har gjort något som dom bara har repat in. Det blir så tråkigt då. Här kändes det som ni verkligen menade det!
Jag blir tårögd när jag tänker på det. Och på dessa tolvåringa brudar som har förmågan att formulera sig så fantastiskt fint om vår föreställning.
Nu följer ett mycket förvirrat arbete, en ny skrivprocess som vi inte vet var den ska landa. Men tanken är att det ska bli mäktigare, mer, meta, roligt. En jävla bomb.
I fredags var det Internationella kvinnodagen, den viktigaste dagen på året! Det firade vi på Oktoberteatern genom att hylla världens kvinnor med en kväll av "Livet, bitch?"
Innan föreställningen peppade Manosh oss med sin starka närvaro
Ikväll surfade jag runt på youtube och fick syn på denna inspirerande kvinna.
I torsdags var det premiär. Genrepet på onsdagen var sådär. Lite lamt. Ingen riktig lyssning. Ingen riktig njutning. Men sen, 15 november. Premiär. Vi var nervösa men ändå coola på nåt sätt. Vi visste att det vi hade var bra, rörande, coolt och unikt. Om vi bara fick till lyssningen. Om vi bara hittade perrongkänslan. Om vi bara gav till varandra istället för att fokusera på vår egen prestation.
Manosh gick ut först med sina drömmar. Publiken applåderade och det taggade henne ännu mer. På 8 mars blev Manosh chockad av reaktionerna. Nu njöt hon. Blev bara ännu coolare. Fick ännu mer starquality. Tog sin typ en minut långa paus och bara var. Så jävla intressant, cool och sårbar på samma gång.
Sen kom Iman med sin bomb. Det var första gången hennes text mötte en stor publik. Och det verkade som att den blev precis så som Johanna ville när hon skrev den. Provokativ, en käftsmäll på gränsen till för svårsmält. Vi ville ha det så. Och så blev det. Om någon trodde att vi lever jämställt och jämnlikt så fick den veta hur det egentligen ligger till i torsdags. Och även de som inte tror det är vana att få feminismen serverad på ett vitt medelklassfat. Det var därför Iman gjorde den här texten. Det finns andra brudar som också måste får känna igen sig.
Sen Johanna med sin smarta spökbebistext. Och önskan om att få vara normen nån jävla gång. Och sen kom jag med min hyllning till mamma. Och även om inte hon var där igår så var hon det.
Linnea gav liv till en tjej som satt i publiken och grät när hon gjorde det. Zlatan hade gjort fyra mål dagen innan men i torsdags var det en ung kvinnlig fotbollspelare som var den stora stjärnan. Tack Linnea.
Sen Yelda. Det var en befrielse att få lite humor och kärlek efter den tuffa monlogen som Linnea hade. Och just humor och kärlek är Yelda väldigt bra på. Texten blir så mycket bättre i Yeldas gestalt än när jag skrev den.
Till sist Cisi. Men sin totala närvaro. Sitt lugn och sin kraft avslutade hon vår föreställning. Korset runt halsen och Cisi blev magi. Holy shit.
Okej, jag var orättvis mot Zlatan igår. Grabbarna ryckte faktiskt upp sig i matchen mot Tyskland. Att Livetbitchensemblen är bättre representanter för Sverige står jag dock fortfarande för. Ja, det var bara det jag behövde säga. Hej så länge. //Grete
Idag hade vi föreställning för ett gäng brudar från Södertälje. Vi var inte riktigt lika nervösa som igår. Men lika taggade. Manosh startade upp med att överträffa sig själv i stjärnglans. Vi andra följde efter henne och blev lika lugna och balla. Nu känns det som att vi bara vill spela, spela, spela. Det är lycka att få ge det här till andra brudar.
Nu är det fotboll på tv. Zlatans lag ligger under. Jag tänker på att Linneas karaktär är starkare än honom och alla män i landslaget tillsammans. Jag tänker att Livet,bitchensemblen skulle vara en mycket bättre representant för Sverige än vad fotbollsherrarna är just nu. //Grete
